Skejthänget

Beräknad lästid: 20 minuter

Det var i ett kök som idén om ett skejthäng kom till. När de två vännerna Vendela Cham Sparr och Myriam-Bella Gahimbare bodde ihop kollade dem på den nya amerikanska tv-serien "Betty", om ett gäng unga tjejer i New York som skejtar tillsammans.
— Efter vi kollade på "Betty" tänkte vi “oh my god, man kan göra det!” Vi hade en förebild att se upp till. Kort efter vi kollade klart började vi, säger Vendela.

För Vendela var intresset för skejt inte något nytt, men hon ville inte vara en minoritet som hon var i skejtsammanhang.
— Jag har skejtat ganska länge. Jag fick min första riktigt bra bräda förra året [2019]. När jag var yngre gick jag till Rålis [Rålambshovsparken i Stockholm] mitt i natten med vänner för vi ville inte skejta när andra var där. Det var jobbigt när det var fullt på dagen, speciellt som enda tjej.

Myriam-Bella skejtade för första gången på en dejt och fick då låna Vendelas skejtboard.
— När jag kom tillbaka sa jag att det var det roligaste som finns.

Efter det började dem skejta tillsammans, men kände snabbt att de gärna skejtar med fler som inte är män. Vid slutet av juni 2020 använde de sig av sociala medier för att kolla om andra tjejer och ickebinära personer var intresserade av att skejta med dem. Myriam-Bella delade på sin Instagram och fick bra respons.
— Då såg jag att intresset finns och då tänkte vi att vi borde testa och se vilka som kommer. Vi skejtade själva vid Tele2 Arena och såg hur bra platsen var för nybörjare, och jag är nybörjare.

Efter deras utlysning på sociala medier var det dags för det första skejthänget. Förutom dem själva var det fyra personer som dök upp.
— Det låter kanske inte så mycket, men vi visste inte om någon skulle komma alls, säger Vendela.

— De var helt nya personer också som vi inte känner, förutom en. Jag la upp i en Facebookgrupp för svarta personer, Afrogäris, och där fick jag fett bra respons och folk ville komma. Det kom två personer från den gruppen, dem kände jag inte alls. Det var helt fantastiskt att de dök upp, lägger Myriam-Bella till.

De första tjejerna som kom, som Vendela och Myriam-Bella ger en shoutout till, heter Joella, Shanice och Nohemy. Redan andra gången kom det fler.
— Veckan efter kom sex personer. Då kom Saleen och många av dem som fortfarande är här nu. Det kändes som en succé direkt. Det gick mycket bättre än vi hade förväntat oss. Jag har aldrig, förutom med Myriam, skejtat med en annan svart tjej, säger Vendela.

Nu får vi en andra chans till något som vi inte kände oss bekväma i.

Vad vill ni förändra eller belysa med skejthänget?
Myriam-Bella: Personligen vill jag belysa att det inte bara är skejt. Som grupp har vi inte som mål att tävla eller så, utan det är ett häng och sällskap. Det är ett kollektiv, nätverk och socialt häng, samtidigt som att det centrala är att vi skejtar tillsammans.

Vendela: Historiskt sett har skejt varit för personer som känner att de inte passar in någon annanstans. Det vi vill göra är att göra det mer välkomnande för fler personer. För det finns många rasifierade som känner att de inte heller passar in någonstans men också inte känner sig välkomna inom skejt för det är så vitt och så mansdominerat. Det är det vi vill ändra på. Vi vill också kunna komma in i skejtscenen så det blir mer mångfald inom scenen.

Myriam-Bella: 100%! Det är både vitt och mansdominerat, men det har också med ålder och aktivitetsintressen att göra. När en kommer till en viss ålder så känner en att en inte kan ha en hobby på det sättet. De flesta som skejtar nu har skejtat när dem var yngre. Jag har aldrig i mitt liv skejtat eller haft en bräda tidigare. Du kan börja när som helst och vara hur bra och även hur dålig som helst. Vem bryr sig?

Vendela: När jag växte upp var det coolt att hata på tjejer som försökte skejta. Många tjejer och ickebinära har känt att de inte har fått chansen att komma in i det ordentligt när dem var yngre. Vi alla är över 18 och nu får vi en andra chans till något som vi inte kände oss bekväma i. Det var det här året [2020] som jag kände att jag faktiskt har utvecklats och blivit bättre på att skejta. Det har varit en så bra miljö.

När det kommer till kunskap så delar en med sig och vi blir inspirerade av varandra.

Skejthänget består av en variation av nybörjare, de som har skejtat sen tidigare och de som har skejtat till och från.
— Majoriteten av oss är nybörjare. Det är väldigt nice för nybörjare att börja i vår grupp, men även de som är på en högre nivå har sagt att dem har utvecklats ganska mycket för att dem kommer in i skejt igen. Det har olika syften för olika personer, förklarar Vendela.

— Vi peppar varandra. Dem som har skejtat tidigare hjälper dem som inte har det. Vi stöttar varandra från olika håll. Därför är det ingen som känner att dem är dålig, utan blir bara peppad på att lära sig. När det kommer till kunskap så delar en med sig och vi blir inspirerade av varandra, säger Myriam-Bella.

Även om skejthänget snabbt blev en succé, så har Vendela och Myriam-Bella mött en del utmaningar.
— Utmaningen är att vi hade ingen erfarenhet av att organisera på det här sättet tidigare. Det är där utmaningen är: hur gör en exempelvis när gruppen blir större? Vi har en gruppchatt och undrade hur mycket kontroll vi ska ha kring vilka som får vara med och inte? Vi vill jättegärna att det ska kännas så naturligt och tryggt som möjligt. Att det inte blir som ett varumärke och att vi måste ha massa regler. Vi vill att det ska vara så avslappnat som möjligt, poängterar Myriam-Bella.

— Vi vill inte att det ska vara för många regler men vi vill också att det ska vara ett tryggt rum. Det krävs ändå att en har vissa regler och viss standard. Inte vad som helst ska kunna hända, men det har varit svårt att navigera, lägger Vendela till.

Då de samlar sig kring en fysisk aktivitet finns det också utmaningar gällande platser och vädret. En till svår fråga är också kostnad.
— Vi vill att det ska vara gratis. Vi vill att alla ska ha möjligheten att göra det, och det blir svårt när alla inte har brädor. Det har varit en av grejerna som vi har känt är jobbigt. Vi kan inte ge brädor till allihopa och vi vill att andra ska komma och veta att det finns tillgängligt och att de har möjligheten att skejta. Brädor kostar, så det är ju en barriär, förklarar Myriam-Bella.

Jag kan inte prata om medlemmarna i gruppen utan att bli känslomässig. De tar hand om varandra.

Har ni fått någon stöd?
Vendela: Mina kompisar och sambo inom skejt har varit stöttande. Dem förstår inte alltid riktigt vad vi gör, men dem är inte emot det. De har fixat brädor och så; på det sättet känner jag mig stöttad.

Myriam-Bella: Vi har också fått stöd via sociala medier. Folk har delat, gillat och sagt att det är fett bra det vi håller på med. Sen annat stöd har vi inte fått, men vi tänkte inte så långt. Vi har som sagt ingen erfarenhet av att organisera saker, så vi tog all ansvar med att fixa saker själva och lösa dem problemen som kommer själva.

Vendela: Men absolut största stödet kommer inifrån själva gruppen. Jag kan inte prata om medlemmarna i gruppen utan att bli känslomässig. De tar hand om varandra. När någon behöver en bräda så ger någon i gruppen dem. När jag klagade på mina hjul hade en person sagt till någon annan i gruppen som hade ett par hjul att jag behövde ett par så fick jag hjul från dem. Vi behöver inte ens så mycket stöd utifrån. Vi har varandras rygg och vi har varandra.

Myriam-Bella: Sen om vi fortsätter tror jag det kan bli bra med utomstående stöd och bekräftelse på att det vi gör faktiskt betyder något. Det är klart en inte förväntar sig det, i den värld vi lever i. Vi är liksom två svarta kvinnor, men samtidigt är det något en önskar fanns utan att en behöver be om det.

Vendela: Som vänner har mina vänner varit stöttande, men som organisation har vi inget yttre stöd, eller yttre kapital. Vi kör genom dem kontakterna vi har och nätverket vi har.

Det är ett socialt nätverk vi har skapat där relationer har varit fett givande också på en personlig nivå.

Vad för stöd hade ni önskat att ni hade fått?
Myriam-Bella: Ekonomiskt stöd hade varit givande längre fram för att kunna organisera träffar och mötesplatser så att alla kan komma in och alla får tillgång till saker.

Vendela: Jag håller med helt och hållet. Vi skulle vilja ha ekonomisk stöd för att, till exempel, kunna gå till en inomhushall. Det kostar. En viktig grej för vår grupp är att du inte ska behöva betala. Vi ska kunna fixa brädor. Det är ett sätt att komma in i skejt utan att behöva ha en viss ekonomi eller komma från en viss samhällsklass.

— När det kommer till att betala inträde och så är det något som frustrerar mig mest av allt. Jag har inte råd att göra dem grejerna och jag vill inte ens ge utrymme för att säga “vi går dit, sen får dem som har råd komma”. Det viktigaste för oss är att ingen ska känna ekonomisk press eller något. Det är det en ska komma ifrån. Vi snackar om att åka till Malmö nästa år och skejta. Såna saker vore så himla kul om vi kunde göra.

Myriam-Bella: Utöver skejt har vi kommit till punkten att vi har en relation med dem här personerna. Det blir också kul om vi bara kan samlas och göra saker tillsammans; typ gå på bio, bowla, andra aktiviteter för att komma närmare varandra för det är ett socialt nätverk vi har skapat där relationer har varit fett givande också på en personlig nivå. Vi kan prata om vad som händer i våra liv, diskutera politik och annat.

— Det är mer än bara en sak som vi håller på med och har gemensamt. Vi har mycket mer gemensamt än bara skejt. Det ekonomiska har inte varit ett problem tidigare men det behövs för att fortsätta driva det vi gör på ett så bra sätt som möjligt, så alla får vara med.

Det är syskonskap och det är det som vårt skejthäng har blivit. Vi tycker verkligen om och bryr oss om varandra.

I Sverige har det varit svårt att hitta normbrytande personer att se upp till inom skejtscenen.
— Alla våra förebilder som ser ut som oss, som Briana King, är ifrån USA . Jag hoppas vi kan hitta någon, men än så länge har jag aldrig sett någon som liknar oss som är en etablerad skejtare i Stockholm, säger Vendela.

Men i och med skejthänget har de fått varandra som förebilder.
— Jag är ganska impulsiv, om jag hittar något nytt så vill jag göra det, men Vendela uppmuntrar mig och är min förebild. Vi har ju gått utanför vår comfort zone och träffat nya personer när vi inte är så erfarna. Det är inspirerande för mig, säger Myriam-Bella.

— Jag måste säga att Myriam också är min förebild. Hon är absolut min största inspiration i livet. Att vi har haft varandra har nog inspirerat dem andra i gruppen – att de får se hur mycket vi älskar varandra, säger Vendela.

— Det är syskonskap och det är det som vårt skejthäng har blivit. Vi tycker verkligen om och bryr oss om varandra, tillägger Myriam-Bella.

Vad för tips har ni till andra unga kvinnor och tjejer?
Vendela: Det är absolut svårt och du måste vara modig. Det värsta som kan hända är att ingen kommer och det spelar ingen roll. Försök i alla fall. Om någon har en sån här idé i en annan stad eller något, så stöttar vi jättegärna och kan lägga upp på våra sociala medier. Vi hjälper gärna till att marknadsföra det eller göra det vi kan. Så om någon har en idé kring oss, är det bara att DM:a!

Myriam-Bella: 100% alltså! Det låter fett klyschigt men go for it! Testa! Kör!

Vendela: Det kommer bli bättre än du tror.

Myriam-Bella: Känn inte heller att du måste spendera massa pengar första gången, så du inte känner att du har misslyckat om det inte blir som du har förväntat dig. Gör det på ett billigt och enkelt sätt. Var kreativ. Använd sociala medier – det är en gratis plattform som du kan marknadsföra dig själv på.

— Ta hjälp av andra människor att marknadsföra dig själv på sociala kanaler. Du behöver inte alltid bli stöttad av andra personer, utan använd ditt egna nätverk. Om du har 300 följare, lägg upp konstant om din grej så det matas in i andras hjärnor.

— Under sommaren finns det mer ljus, parker, allt sånt. Vill du köra danslektioner kan du vara ute. Det är mycket grejer som en kan göra med hjälp av naturen som inte behöver kosta.

— Det är viktigt för den grejen kan bli en spärr för många människor, att initiativ måste kosta. För en vill också prestera, speciellt unga tjejer. Börja första gången med att göra det så billigt och enkelt för dig, testa bara. Test-grejen ska inte vara all in, du testar bara. Om det fejlar första gången, okej, men testa testa testa.

Vendela: Om du har en vän som skulle kunna starta med dig, gör det tillsammans, men om du inte har det så kör ändå. Den grejen du gör kommer du få vänner genom. Tro mig, jag vet hur det känns att känna sig ensam och som att en inte har några vänner, men ge det ett försök! Det är fett viktigt att ta vänskap på allvar och sträcka ut en hand – folk kommer att ta emot den. Din personlighet är bättre än du tror.

Skejting är ju väldigt mansdominerat, hur har det varit för er att komma in i de rummen och fysiskt ta plats tillsammans?
Myriam-Bella: Det har varit lite olika. För mig har det aldrig varit ett problem. Jag har aldrig skejtat innan eller varit på platser där det är mycket män. Visst att det är många killar på skejtparker, men jag har inte varit i den miljön tidigare. Det har varit en fördel för jag har kommit in utan den rädslan.

— Som vuxen har jag också försökt bygga upp mig själv som kvinna och tänkte “vem fan bryr sig?”. Därför har det varit lättare för mig att vara i de miljöerna. Sen vet jag att bland dem andra som har tidigare åkt så har det varit jobbigt för dem att fysiskt vara på dem platserna, för män på skejtparkerna tar verkligen plats. De åker som de vill, de bryr sig inte och förväntar sig att du ska följa reglerna som de själva har skapat.

Vendela: Det är svårt när en inte riktigt vet vad reglerna är. Det är också det vi vill erbjuda. När en börjar skejta med killar är det mycket regler en förväntas veta och ingen säger det till en förens en gör något fel. Det vi gör är att prata med varandra, om vad som är fel och varför. Vissa regler är extremt viktiga, som säkerhet i parken. Andra saker handlar typ om hur en bär brädor och så, det spelar inte så stor roll. Varför behöver vi bry oss om dem sakerna?

— Jag har mer erfarenhet av skejtkulturen än Myriam. Det är en extremt grabbig kultur så det kan vara svårt att ta sig in och bli tagen på allvar. Samtidigt så finns det en del av det som är att många inom kulturen känner sig som misfits eller är utanför. Det är olika från person till person. Vissa försöker provocera en, typ köra nära en och försöker skrämma dig. Vissa personer är inte självmedvetna och vissa personer kan uppenbarligen se vad vi gör och kan uppskatta det.

— Det största problemet med grabbar är att de inte riktigt fattar grejen med att vi är separatistiska, vilket är lite konstigt. För vi har inte heller varit med om att någon av dem har frågat om vi vill skejta med dem. Alla vet att vi har den här skejtgruppen och är separatistiska en dag i veckan men någon annan dag i veckan har de inte frågat om vi vill vara med.

Myriam-Bella: Exakt det du säger. Många grabbar eller killkompisar som en har och som har följt en på sociala medier har sagt att det är fett kul och nice att vi har börjat skejta, men sen får vi frågan “varför får inte jag vara med?”. Jag säger att de kan alltid fråga mig någon annan dag så kan vi skejta då, så kan en ju lösa problemet, men det kommer aldrig.

Vendela: Det har inte hänt en enda gång sen jag började skejta med gruppen. Tills att de gör det så tycker jag att det inte spelar roll vad de tycker. Vi gör vår grej. Folk är inte emot det men dem fattar inte riktigt. Dem fattar inte heller att de har mycket gemenskap inom deras kultur. Dem har typ chattar där det bara är män, där de uppdaterar varandra när dem skejtar. Dem har en viss gemenskap, men det är inget vi lägger för mycket tanke på – vi gör vår grej och har det bra.

Idag är det 20 aktiva medlemmar i skejthänget och runt 30 personer som finns med i gruppchatten. Skejthänget ses en dag i veckan, oftast på söndagar, och då är det separatistiskt för tjejer och ickebinära personer över 18 år. Att kunna skejta och hänga separatistiskt har skapat ett tryggare rum utan oskrivna regler och prestationsångest som ofta tillkommer på den övriga skejtscenen, som Vendela och Myriam menar i praktiken också är separatistisk.
— Hur många gånger har en inte sett ett gäng vita killar som alltid skejtar med varandra? En ser såna crews hela tiden, säger Vendela.

— Ingen frågar varför det bara är vita killar eller blir provocerade av det. Det säger ju mycket om en blir provocerad av att se oss skejta och ta den platsen, poängterar Myriam-Bella.

Om ingen öppnar dörren så skapar vi ett eget hus.

Har ni någon ambition om att komma in på den traditionella skejtscenen?
Myriam-Bella: Det hade varit nice att sätta en punkt i Sverige. Att säga “det här är vi, det här är vad vi gör. Vi har skapat ett initiativ på det här sättet, som har lett till det här”. Personligen för mig hade det varit nice att skapa ett nätverk och öppna upp ett intresse för andra personer.

Vendela: Jag vill att vi ska komma in mer för jag känner att jag är delvis i den världen för min sambo skejtar och jag har många vänner som skejtar. Så för mig hade det varit nice att gå på skejtevent och att det fanns mer mångfald där. Det hade varit en mycket bättre stämning. Det är inte bra att bara ha en massa män som dricker massa öl, som det finns på alla dem har eventen. Det borde finnas fler personer som sticker ut ur den mängden.

Myriam-Bella: Det är faktiskt sant. Dels tycker jag att det vore nice för oss som grupp att komma in och markera där, sen som person är det bara min ambition att vi ska fortsätta. Att vi ska ha samma stämning, att det är fett nice för nybörjare att komma in. Det ska öppna upp människors intresse för skejt också.

Vendela: Vi har också på ett sätt vår egen scen. Frågan är mer om vi kommer bjuda in fler personer att vara mer delaktiga i vår grej senare och hur mycket vi vill vara separatistiska. Men alla grejer inom skejt matchar inte vår grej. Det kan vara en helt annan stämning än den vi försöker ha på våra häng. Så det är inte alltid att vi är jätteintresserad av det heller.

Myriam-Bella: Det är faktiskt sant. Vi skapade det här för det fanns inte ett sånt rum innan, så vi har skapat vårt eget. Därför vill vi fortsätta. Om ingen öppnar dörren så skapar vi ett eget hus. Om ingen vill hjälpa oss och ge oss det stödet, när det kommer till ekonomisk kapital och alla dem grejerna, så gör vi det själv och skapar på egen hand.

Vendela: Jag tror att vår första ambition var att komma in i skejtvärlden, vilket jag tror att vi skulle kunna göra om vi verkligen kämpade. Om det var något vi var intresserade av, för det finns utrymme för oss på ett sätt också, men jag tror att vi vill ha vår egen grej.

Jag skulle aldrig ha tänkt ens en månad innan gruppen startades att jag skulle vara med och starta något överhuvudtaget.

Hur har skejthänget stärkt er som personer?
Myriam-Bella: Det är bortom förståelse. För mig är det fortfarande overkligt, till och med bara den här intervjun. Responsen har inte gått in i huvudet på mig. En förminskar sig själv för det är så svårt att förstå vad vi har gjort. Jag är bara superglad. Jag pluggar ju, så nu under hösten [2020] har det inte varit lika mycket skejt som under sommaren. Att träffa alla igen ger mig känslan av att må bra. Det är ett syskonskap för mig, en gemenskap.

— Vi hade en skejtträff när jag precis hade flyttat in i min lägenhet och hade en fest och de flesta kom. Jag mår bra av det, jag utvecklas av det för vi har så djupa samtal med varandra om allting. Vi kan prata om oss själva, det vi går igenom. Det är ett tryggt rum och det får en att känna sig trygg. Jag känner mig peppad.

Vendela: Det är svårt att prata om det. För mig har det ändrat allt i mitt liv, på alla nivåer. För jag har mycket social fobi och ångest. Jag skulle aldrig ha tänkt ens en månad innan gruppen startades att jag skulle vara med och starta något överhuvudtaget. Det känns som jag har gått in i ljuset. Jag mår så mycket bättre. Utanför att bara ha det här umgänget så är skejt världens bästa sport.

— Att stå på en skejtboard och känna att du har kontroll, bara det stärker dig som person. Det får dig att vilja utmana dig själv och fortsätta. När du är inne i det och försöker lära dig ett trick så kan du inte fokusera på något annat. Det är väldigt speciellt. Det är en flykt från allting. Det har varit så många gånger som jag har kommit till skejten när jag först har mått dåligt, men sen när jag är där så ändras hela mitt humör. Hela min vecka.

Myriam-Bella: Samma här. Ibland kan jag till och med ta med mig min skejtboard till jobbet för sen efter jobbet så rullar jag bara överallt. Det är också det lilla rebelliska. I väntan på pendeln kan jag åka omkring tills en ordningsvakt kommer och säger “ursäkta, du kan inte skejta här”, men känslan är nice! Att bara kunna röra på sig på ett annat sätt. Du har hela världen som din scen.

Vendela: Vi tycker alla ska ha en skejtboard. Har du en skejtboard, så har du hela sporten i din hand, du kan göra vad du vill. Du kan gå vilken riktning du vill. Det finns många olika sätt att skejta på, det är verkligen en konstform. Din stil, hur du vill skejta, det är helt upp till dig. Du tävlar bara mot dig själv. Det är det som är så fint.

— Vi har en gemenskap men jag tycker också att det är viktigt att folk känner sig stärkta nog att gå till en skejtpark själva. Att när vi inte kan ses eller så, att våga gå dit för du har den där saken inom dig. Du behöver inte ens ha med dig dina vänner för du har det självförtroendet inom dig. Du vet att du har rätt att vara där. Jag känner själv att jag skulle aldrig skejta på det sättet som jag har gjort den här sommaren för mig själv, typ gå till en skejtpark helt ensam. Det är det jag menar med att allting har förändrats. Ens självförtroende byggs.

Myriam-Bella: Verkligen. Bara att typ åka igenom folk när en är på stan, speciellt som svart tjej. Dem förväntar inte att se mig på den här brädan bara rulla ner och säga “ursäkta, flytta på er, akta”.

Vendela: Att folk kollar på en för att en åker skejtboard och inte på grund av något annat.

Myriam-Bella: Det har stärkt mig, att jag inte bryr mig. Även om jag ramlar när jag skejtar, vem fan bryr sig?

Vendela: Jag ramlade för att jag tog en risk.

Myriam-Bella: Exakt, det är därför. Det fick jag lära mig från Vendela. När en väl ramlar och skadar sig det är då en gör grejer. Så tänker jag när jag ramlar; att jag försökte något nytt.

Vendela: Det har ändrat allting och stärkt mig på alla sätt. Jag känner verkligen att jag är en mer hel person. Jag känner också att de personer jag har lärt känna... Jag kan som sagt inte prata om det. Jag kan inte förstå att vi har fått just dem här människorna i vår grupp. Jag kan inte förstå hur dem här människorna bara fanns där ute och väntade på oss. Vill inte ens tänka på en värld där vi inte hade lärt känna dem.

Hur har det stärkt dem i gruppen?
Myriam-Bella: Jag vågar inte ens prata för gruppen, men dem har sagt att det här är fett nice. Dem har fått utvecklas och lära sig saker. När vi inte har skejtat har dem sagt att dem saknar träffarna och att skejta tillsammans.

Vendela: Det finaste jag har hört från medlemmarna är en person som sa “jag har aldrig känt mig bekväm på det här sättet förut. Jag har aldrig känt att jag kan vara mig själv på det här sättet”. Speciellt för att det är en av våra yngsta medlemmar. En ser inte på dem att dem har såna trauman eller inte känner sig bekväma för dem är så himla underbara personer.

Myriam-Bella och Vendela planerar att söka finansiering för att kunna ta initiativet vidare.
— Vi har som sagt noll erfarenhet av organisationsbildning eller projektledning överhuvudtaget. Så nu ska vi få kunskap om det, säger Myriam-Bella.

— Vår plan är att expandera. Vi får se på vilket sätt vi kan göra det. Det beror på vad vi har för resurser, tillägger Vendela.

De kommer också fortsätta använda sig av sociala medier för att växa, förklarar Myriam-Bella.
— Eftersom jag pluggar digital kommunikation så vill jag att vi ska ta mer plats på sociala medier, visa oss och sprida vår grej. Nästa sommar ska vi köra på samma sätt men mer kraftfullt. Vi ska veta att vi existerar och att det här är på riktigt. Vi har tagit plats nu. Vi fortsätter på samma bana och håller kvar nätverket och relationerna vi har men komma med större och hårdare steg och med mer självförtroende. I början tänkte vi “vi får se hur det här går och hur det blir”. Nu vet vi att det går så det är bara att köra.

Följ Vendela på Instagram @vendelamariama och Myriam-Bella @gahimbaress!